Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Svårt att leva som vanligt när mönstret är övertydligt

Foto: Alexander Mahmoud

Det centrala stadslivet är terrorismens mål. Det kommer att få effekter.

Uppmaningarna att ”fortsätta leva som vanligt” och att ”inte ge efter för terrorn” har duggat tätt efter den vedervärdiga händelsen på Drottninggatan förra fredagen. Det hör till den nu tragiskt bekanta västeuropeiska ritualen, och som initial, mänsklig reaktion är den fullt förståelig. Som strategi i kampen mot den aktuella typen av terrorism är den däremot inte särskilt vass.

Läs mer: ”Jag är så tacksam över att vi alla återtar gatan”

Att ”leva som vanligt” är ju målet, inte en metod. Fundamentalistiska dödskulter med terrorambitioner har förmodligen inget överdrivet intresse för om vi sitter hemma eller går ut på fredagskvällen. Deras definition av seger är att oliktänkande inte sitter någonstans alls, medan de själva styr världen. Målet för deras verksamhet kommer förstås inte att nås, men definitionen av seger för oss kan inte gärna vara någon annan än att hindra dem från lyckas i sitt dödliga uppsåt så ofta som möjligt.

Om folk drar sig för att leva exakt som vanligt är det också fullt naturligt.

De flesta människor undviker gärna om möjligt att gå ensamma på promenadvägar i nattmörkret. Inte för att sannolikheten för att bli rånad, våldtagen eller angripen på annat sätt skulle vara överhängande – men för att den är betydligt större då än om man är flera som går tillsammans, eller helt enkelt åker bil.

På samma sätt är risken för att utsättas för ett terroristdåd på Sergels torg i rusningstid enormt liten, men den är fortfarande mycket större där och då än i, säg, en trädgård i Segeltorp.

Överfall på mörka gångvägar är betydligt vanligare än terrordåd i Sverige, därför är det också fler som sedan länge anpassat sitt beteende för att hantera den förstnämnda risken. Om terrordåd av den typ som drabbat bland annat Paris, Nice, Berlin, London och nu Stockholm fortsätter att förekomma med samma frekvens som nu bör man dock räkna med att allt fler med tiden anpassar sitt beteende även på det området.

Våldet slår inte blint, och vi vet vad det är ute efter. Det måste få effekter.

Och att terrorismen därmed inte bara äter sig in i stadens mentalitet, utan också i dess geografi.

Otrygghet påverkar stadsbilden redan nu. Nyligen kom rapporter från flera håll i västra Stockholm, där butiker efter en våg av rån valt att stänga dörren och öppna för kunder endast efter förfrågan, eller helt enkelt sluta ha kapitalvaror i lager för att minska stöldrisken. De gallerior som utgör en allt större del av det publika Stockholm sluter sig och ser över säkerheten. Är detta att ”leva som vanligt”? Nej. Är det begripligt? Absolut.

Översätt detta till en typ av våldsbrottslighet som har själva stadslivet som måltavla, och det är inte svårt att se vartåt det riskerar att barka. Närmare bestämt åt ett håll där de centrala, folkliga platserna långsamt förändras, där särskilt utsatta varuhus lägger ned och blir befästa kontorsbunkrar, där fler helt enkelt avstår från att åka in och ta del av det utbud som ska vara för alla, där det utbudet därmed i sin tur minskar.

Där livet går vidare, naturligtvis, det gör det alltid, men på ett annat och mindre, ja, öppet sätt. Inte över en natt och i morgon, men successivt.

Det finns all anledning att avvisa den linje som säger att det spelar ingen roll om vi, exempelvis, sätter upp effektiva trafikhinder på Drottninggatan, eftersom en övertygad terrorist då hittar ett annat sätt eller mål. Ja, det kanske han gör. Men det sättet och målet kan åtminstone vara sämre, ur gärningsmannens förvridna synvinkel. Vilket i det korta perspektivet faktiskt är gott nog.

Riksdagshus, regeringsbyggnader, slott, ambassader och flygplatser har sedan länge särskilda säkerhetsåtgärder runt sig, eftersom vi vet att det föreligger en särskild hotbild. Nu, om inte förr, ser vi alltför väl vilken hotbild som finns även mot centrala stråk och torg. Våldet slår inte blint, och vi vet vad det är ute efter. Det måste få effekter. För förtroendets skull helst innan någon gör ett tredje försök på Drottninggatan.

Det blir inte enkelt – en shoppinggata eller ett torg kan av uppenbara skäl inte befästas på samma sätt som en ambassad. Stadsplanerare, trafikexperter och säkerhetsstrateger har ett delikat arbete framför sig, för att hålla balansen mellan det öppna stadslivet och en säkerhetsnivå hög nog för att folk på sikt ska vilja ta del av det.

Det vore förstås utmärkt om det inte var så, men i motsats till vad talesättet påstår så väljer man inte alltid sina strider själv.

Våldet slår inte blint, och vi vet vad det är ute efter. Det måste få effekter.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.